”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” inleds med ett islamistiskt terrorattentat mot en serietidningsbutik där en Lars Vilks-liknande konstnär flinar självgott åt de mordhot han fått på grund av sina rasistiska karikatyrer

Konsten är ju fri.

Sedan kommer de galna terroristerna och absolut ingenting är roligt längre.

Men vad händer egentligen?

Två olika scenarier

Det är här Johannes Anyuru ger sig ut på en skyhög litterär promenad på helspänd lina, kanske mellan de två tornen i Word trade center i New York som förstördes av al-Qaida den 11 september 2001 – och som västvärlden besvarade med nästan alla fel som var möjliga.

Konsekvenserna lever vi i nu, klämda mellan två sorters fascism – extremistiska framgångar i de politiska parlamenten och islamistiska våldsekter som Daesh (IS), bägge rörelserna kraftigt förstärkta av president George W Bushs och Storbritanniens premiärminister Tony Blairs katastrofala Irak-invasion som destabiliserade ett redan explosivt mellanöstern.

I Johannes Anyurus roman erbjuds två tänkbara framtidsskildringar, bägge där samtidens stora konflikt mellan växande högerradikalism och islamistisk terrorism står i fokus.

Det har gått på olika sätt beroende på hur terrordådet mot serietidningsaffären slutade. Lite som det blåa eller röda pillret i filmklassikern ”Matrix” från 1999.

Det är ett sinnesutvidgande stycke poetisk litteratur Anyuru skapat.

Som ”Inception” eller DiCaprio

Anyuru går egentligen bara snett i några mittenpartier, men inte i den känsliga politiska analysen i hur man konstnärligt skildrar terrorister eller rasister utan i form av gammal hederlig tristess med för många omtagningar och svårigheter i att veta vem som har ordet och när i tiden.

Inledningsvis citeras Harry Martinsons mästerliga science fiction-föregångare ”Aniara” från 50-talet men ännu mer har ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” att göra med med bröderna Christopher och Jonathan Nolans olika filmverk, från ”Memento” till ”Interstellar” och mest av allt de olika verklighets- och drömskikten i ”Inception” med Leonardo DiCaprio – och av annan kvantfysiskt inspirerad sci-fi som förra årets näst bästa film ”Arrival”.

Eller varför inte gamla fina tv-serien ”Arkiv X”, där tid- och rumsupplösning ofta spelade dressingen mellan hamburgerbröden, eller ”Matrix” där Neo fick livet åter och hela kraften av en kyss från Trinity i en episk filmscen.

Men nej, nej. Anyurus karaktärer befinner sig absolut inte i rymden, tvärtom är denna höglitterära science fiction-roman totalt rotad på realistisk marknivå, i en förort vid namn Kaningården och på ett mentalsjukhus där en överlevande terrorist vårdas och söker kontakt med en författare som påminner om Anyuru.

I morgon, måndag, är första recensionsdag för ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. Något säger mig att en redan mycket hyllad poet och författare kommer att upphöjas till en av de allra största i Boksverige.

Att fånga såhär extremt mycket extrem samtid med sådan extrem fingertoppskänslighet är extremt skickligt.