Vad är skillnaden mellan spoken word och skriven poesi? Ofta ingen. Skriven poesi kan var rytmisk som Bruno K Öijer eller ­vårens Armarna av Hanna Rajs Lundström. Och spoken word kan skrivas ner och tryckas i en bok som nu i antologin Revolution poetry.

Boken samlar texter från den rörelse Revolution poetry har blivit efter nästan tio års hårt arbete med att bereda plats för andra historier och som det står i för­ordet ”ta förorten till staden”.

Och i mångt och mycket är det typiska förortsmotiv som skildras, som en understrykning av sanningen att vem som talar gör hela skillnaden.

Rader om heders­kultur, machokultur och våldskultur får vara i centrum utan att riskera enögdheten när det samma beskrivs i innerstadsfixerade nyhetsmedier.

Som i Shantis dikt med det talande namnet ”Diplomaterna”: ”duckade klassfest / fick sällan sova över / döttrars förhållningsregler – / fler än våra bröders”.

Men mellan motiv som rör sig nära politiken så förbinds texterna i Revolution poetry framför allt av sitt tilltal, direkt och laddat med besvikelse och frustration. Det mässande, strömmande återkommer liksom frågorna: ”Hur fan ska jag kämpa mot sånt?” (S.T.I.C.S POETS), ”Så ärligt, var är den och vart bär den iväg sen?” (Hedy Aliyar).

Det implicita duet kan ofta tolkas som ett majoritetssamhälle, eller maktens instanser både i det nya landet och i det gamla landet/kriget. Men det finns också en återkommande adress som kan läsas som förortens förlorade systrar och bröder. Som i Ikram Abdulkadirs ”Shimbiro/Fåglar” som säger något om klassresornas destruktivitet, hur “betongbarn” lärt sig att ”framgång omöjligt kan delas”.

Jag tänker på Fredrik Reinfeldts favorituttryck ”hungriga vargar jagar bättre” och på hur forskningen visar att hungriga vargar med begränsade resurser blir hierarkiska och aggressiva på ett sätt som fria vargar aldrig är. Abdulkadir frågar: ”Säg mig, / vad är din framgång värd om du lämnar dom som älskat dig i misär?”

Kollektivets konstnärliga ledare Nachla Libre kallar boken ett stycke svensk historia, och som ett extra utropstecken känner jag igen Iman Talabanis dikt från Stockholm stadsteaters uppsättning av Våra drömmars stad som spelades på Stockholms stadsteater kväll efter kväll för utsålda hus.

Bara det, att oavsett vad som händer denna ödesdigra höst så är det så här den svenska historien ser ut 2018 ger mig ett extra hjärtslags hopp.