År 1993 utkom professorn och litteratursociologen Johan Svedjedals tvåvolymers Bokens samhälle. Svenska bokförläggareföreningen och svensk bokmarknad 1887-1943. Sedan dess har Svedjedal skrivit hyllade studier av Karin BoyeAlmqvist, protestlitteratur och tidskriften Spektrum.

I tjugofem år har vi alltså fått vänta på en fortsättning och en avslutning på hans bokhistoriska standardverk från 1993. Men den som väntar på något gott.

Här är den alltså: Böckernas tid: Svenska förläggareföreningen och svensk bokmarknad sedan 1943. Som en förtidig julklapp dimper den ned – eller snarare, avin dimper ned. Det finns inte en chans att den här saken tränger genom en brevlådespringa: en nästan två kilo tung, 800 sidor lång, vackert formgiven, inbunden volym med två lässidenband, i julens färger grönt och rött.

Bara att hålla den i handen och låta sidorna susa förbi får det att vattnas i munnen på en bokälskare. Intrycket förstörs inte när du börjar läsa. Den stora skillnaden från enmansverket från 1993 är att Svedjedal här kallat in ett stort antal andra specialister på bokhistoria och litteratursociologi.

Antologin lär ha tagit sin tid. Så ska det vara om det ska bli bra. Och det är en på alla sätt föredömlig produktion. Den är resultatet av gammaldags förläggeri, i allt från författarnas till redaktörernas till formgivarnas och tryckeriets insatser. Smått paradoxalt saknas förlag, boken är utgiven av Förläggareföreningen och är ett ganska unikt samarbete mellan landets tre förlagsjättar.

Svedjedal, nestorn inom svensk bokhistoria, påpekar att det kan tyckas paradoxalt att utpeka efterkrigstiden fram till nu som böckernas tid med tanke på alla diskussioner om minskat läsande och en utveckling från boken som unikt konstverk till en vara bland andra. Men detta är relativa nyheter, och den verkliga förlagskrisen – mätt i utgivna titlar, omsättning, plats i offentlighet med mera – som vi befinner oss mitt i, är också ny, även om begreppet är gammalt.

Själv gammal förläggare (1993-2016) läser jag med intresse om de senaste decenniernas händelser och konjunkturer: om 1990-talets pocketexplosion, om bokmomssänkningen, om de fasta bokprisernas avskaffande, om konkurser, sammanslagningar och kedjebildningar

Författarna till artiklarna i antologin är alla meriterade forskare, och de har fått fria händer: Förläggareföreningen har uppenbarligen inga problem med att de små förlagen tar sin plats i berättelsen, även om dessa snarare varit medlemmar i sitt eget Noff (Nordiska oberoende förlags förening) än i den Bonnierdominerade Föreningen. Det hade kanske inte varit självklart för tjugo år sedan.

Men litteratur-Sverige hade knappt funnits nu utan dessa små. Den utveckling som tecknas visar entydigt att litteraturkärleken och kvalitetsomsorgen med åren förskjutits från de större till de mindre aktörerna. Det Guillou kallat ”räknenissarna”, det vill säga ägarnas förlängda arm i förlagsredaktionerna som värnar om vinsterna före innehållet, har fått allt mer att säga till om på litteraturens bekostnad, även om många andra faktorer spelar in.

Mellan de notförsedda, specialiserade artiklarna har man sprängt in intervjuer med nyckelpersoner, främst förläggarrävar som Per I. Gedin och Ann-Marie Skarp. Detta är ett fint grepp. Det skänker en kvalitativ bild som balanserar det som gärna blir främst kvantitativa studier: siffror och statistik kring sådant som upplagor, försäljning, antalet recensioner och litteraturstödets dåliga uppräkning i förhållande till inflationen.

Möjligen saknar jag internationella jämförelser. Detta är en specialiserad studie ur många vinklar av en nationell bokmarknad. Det hade varit intressant att få veta på vilka sätt den svenska bokens historia har liknat och skilt sig från grannarna runt om globen.